Kronobergs län har en lång och rik historia som sträcker sig tillbaka till inlandsisens avsmältning för ungefär 12 000 år sedan.
Allt sedan dess har människan lämnat efter sig spår som vi än idag kan avläsa
i landskapet. I Smålands inland har en stor mängd fornlämningar från skilda tider bevarats. En orsak till detta är att jämfört med andra områden i landet har bara mindre delar av Småland odlats i modern tid. I andra närliggande regioner,
där det moderna jordbruket omfattar betydligt större arealer, har många fler fornlämningar odlats bort. Småland är dessutom förhållandevis glest befolkat.
I vår region utgörs de största hoten mot fornlämningarna istället av olika typer
av markexploateringar tillsammans med det moderna skogsbruket.
Under åren 1995 till 2002 genomfördes en ny inventering efter fornlämningar
i länet och idag tillhör delar av Kronobergs län de mest fornminnesrika i hela landet.
Den mest karaktäristiska fornlämningen i länet är de stora områden med fossil åkermark, s.k. fornåkrar som påträffas runtom i våra skogar.
Fossil åkermark består ofta av otaliga små stenrösen som vittnar om människans ständiga kamp mot stenen. När odlingsmark ska brytas måste sten röjas.
Utifrån de undersökningar som gjorts i Småland vet vi nu att stenröjningen tar
sin början redan under bronsålder, men är mest intensiv under järnåldern.
I områden med fornåkrar påträffas också ofta andra fornlämningar,
exempelvis gravar och skålgropsstenar, och vid arkeologiska undersökningar
i fornåkrar hittar man också ofta spår efter boplatser där de människor som brukat dessa områden bott. I Småland är fornåkrar en mycket vanlig fornlämning,
men i ett europeiskt perspektiv rymmer de småländska skogarna unika lämningar. På nästan inga andra platser i Europa kan man gå ut i skogen och uppleva
ett nästan helt bevarat kulturlandskap från brons- och järnåldern.
Hällkistan är en annan karaktäristisk fornlämning i Kronobergs län.
Hällkistor är gravar som anlades under yngre stenålder och äldsta bronsålder.
De fungerade som gravar för flera personer. I en hällkista kunde återkommande begravningar förekomma under lång tid.
Hällkistan i Bastanäs undersöktes år 1908. Kistan var ursprungligen omgiven
av ett stenröse med en diameter på 16 meter. I kistan fann man bland annat
ett människokranium, brända ben, en spjutspets av flinta och en rakkniv av brons.
Hällkistan restaurerades efter undersökningen.I samband med undersökningen
av en hällkista i Hamneda i Ljungby kommun 1996 hittades inga spår efter den döde, men genom pollenanalytiska undersökningar kunde man visa att den döde, förutom ett stort flintspån och några keramikskärvor, även fått en bukett vitsippor med sig i graven.
En annan karaktäristisk fornlämning i länet och särskilt i Värend är de många
och ofta väldigt monumentala gravrösena från bronsåldern. På höjder i landskapet ligger de och blickar ut över landskapet. Allra störst är Limmerör utanför Ingelstad som är 45 meter i diameter och 4,5 meter högt.
De riktigt stora rösena är sannolikt uppförda över mäktiga män och kvinnor.
Inte många av de stora rösena har undersökts, men i de fall så skett har man
hittat rester efter gravbålet och de gravgåvor den döda fått med sig, bronsföremål, keramik, kol och brända ben.
Höggravfält som detta är en karaktärslämning för de västra delarna av länet.
Här ligger vikingatidens kvinnor och män begravda. I enlighet med tidens tradition brändes de döda på bål tillsammans med ett antal utvalda tillhörigheter.
År 1964 undersöktes tre gravar i utkanten av gravfältet i Kånna.
Det visades sig vara obrända skelettgravar, där de döda var placerade i öst-västlig riktning, enligt kristet gravskick.
Dessa gravar är de som anlagts sist på gravfältet, sannolikt i slutet av 1000-talet,
då kristendomens inflytande började göra sig gällande.
Kanske var man redan kristen, men fortsatte att begrava sig på förfädernas gravfält?Vill du veta mera om länets förhistoria klicka här så kan du ladda hem artikeln ”Från renjägare till viking” från boken ”Landen kring sjöarna”.
Den berättar om länets utveckling under förhistorisk tid.