Kylugn/kylrör

Termen är en benämning på en ugn eller ett transportband där glas kyls ner under kontrollerade former. Ugnens temperatur är inledningsvis kring 500 °C där kylningsprocessen börjar med fasen avspänning, sedan följer kylning och sist svalning.

När ett glas kallnar uppstår olika temperaturer i glaset, på grund av dess dåliga värmeledningsförmåga, vilket orsakar spänningar som kan leda till att glaset spricker.
Därför krävs en kontrollerad avkylning av glaset i olika steg.

I äldre tider eldades kylugnarna separat eller genom att använda värmen från eldningen
till glasugnen. Glasen lades i sandförsedda ”kylpottor” av lera eller plåt, medan extra tjockt glas täcktes med aska i en ”askpotta”. Genom förfarandet fick glasen en långsam och jämn avkylning.

Dessa ersattes av s.k. kylrör (uppfinning från 1890-talet) där uppläggare placerade glasen
i hjulförsedda ”pannor” (plåtbingar) med fin sand. Dessa var placerade i en avlång kylugn med öppning i bägge ändarna. Kylröret eldades upp i änden där glaset lades in,
och genom att föra pannorna framåt, likt ett manuellt transportband, avtog temperaturen
ju längre från uppläggningssidan glaset kom.

Nästa steg var att under 1940- och 1950-talen ersätta den manuella driften
och eldningen av kylröret med elektrisk drift och värme. Pannorna med fin sand ersattes
av metalltransportband, på vilka glaset ställdes. Parallellt med kylrören användes/används även kylugnar, som numera är eldrivna.

Glasblåsaren sätter in ett färdigt glas för kylning.